E jag sämre eller??

Tänk vad en del människor kan få en att känna sig lite sämre än andra....

Igår var det fotbollsträning för stora sonen! En liten kommentar om det: Fotboll i Januari?? Räcker det inte med innebandy 3 dagar i veckan? Har dessa tränare inget liv, eller har dom bara jävligt jobbiga fruar hemma som dom vill slippa?....... nåja......

Satt där o kikade när en utav föräldrarna kommer o sätter sig bredvid mig. Nu ska jag börja med att säga att jag gillar henne.... inga problem så.... men jag känner mig alltid lite sämre som människa när vi har pratat! Hon är lite äldre än mig, alltid fint blonderat hår i en söt liten tofs. Fin hy, sminkar sig inte speciellt mycket förutom ett läppglans som hon aldrig är utan. Hennes kläder påminner om ryttarkläder, igår hade hon knickers med rutiga strumpor och ett par kängor till, en täckjacka med rutmönster och ett par fina glasögon! Hennes lilla son hade en duffel.... bedårande söt!

Hon pratar alltid på ett mjukt sätt, ALLTID.... även om hon skulle vara förbannad känns det som! Hon har en jättefin relation med sin son som är lika gammal som min. Dom pratar alltid mjukt med varann, han verkar väldigt fint uppfostrad....mjukt uppfostrad.... Jag vet att min son gillar henne skarpt, "Hon är så snäll" säger han.... Dom bor i ett jättefint hus på det området jag bodde på när jag och exet levde tillsammans. Hon är omgift varav den lilla pojken.... Allt är så MJUKT (det är det enda ordet som ger det hela rättvisa). Hon har kanonrelationer med alla, hennes ex, hennes tonårsdotter, sin man, sin 10 åring, sina föräldrar och lilla bebben!

När träningen sen var över kommer min grabb, trött som en UV.... jag ger honom kläderna och skorna som han ska klä på sig...han har en kaxig och irriterad attityd. Hennes son tar hand om lillebror, busar lite och lyssnar ordagrant på sin mamma. Inget gnäll, ingen kaxighet utan bara mjukt!

Kan inte rå för det, men där sitter
... hon i fint ljust uppsatt hår, jag i skitigt svart slarvigt uppsatt hår.
Hon i pryda kläder, jag i träningsbrallor och en gammal jacka.
Hon med väluppfostrade mjuka barn, jag med en kaxig trött unge.
Hon i sitt fina hus, jag i vår sketna lägenhet.
Hennes mjuka tonläge och sätt, jag med mitt temprament och snabba tal.
Hon med sin fina relationer.....okej, där går itne jag bet, det har faktiskt jag oxå!

Men...... hur kan bara hennes närvaro göra att jag känner mig sämre?

Nån som känner igen sig??