Dedikerat till T på 3 års dagen!

Hörde precis på radion att Titti i RIX Morron ZOO firar ett år med sin kille. Då kom jag o tänka på att min gubbe o jag ju firar 3 år snart...åtminstone så tror jag i alla fall det! Vi träffades för 3 år sen.... sen var det ett jäkla strul fram o tillbaka innan vi blev på "riktigt". Vet bara inte från när man ska räkna?!

Vi träffades ju i sälen, jag åkte dit med ett tjejgäng från min make-up skola jag gick på den perioden! Han är från min hemstad, alltså var det lite märkligt att vi aldrig träffats tidigare... han vara så fruktansvärt lik en kompis pojkvän så jag frågade om dom var bröder, o det var dom ju. Skit tänkte jag då, i vår lilla håla blir det väldigt avancerat med såna förhållanden för alla tycker o tänker så mycket! Dessutom var han ju ganska så mycket yngre än mig.... o bara det får ju alla att ta extra fikatid bara för att diskutera detta hemska ämne!

Ja, så eftersom jag bara såg bedrövelse kring denna karl bestämde jag mig för att inte lägga ner så mycket mer energi på det! Men serru, där hade nog han tänkt lite annorlunda... för han fortsatte höra av sig o visa intresse. Efter noggranna diskussioner med klasskamraterna övervägde jag ändå att bjuda hem honom en kväll! I samma stund han klev innanför dörren kände jag att jag var superintresserad av honom, blev helt till mig i trasorna....jag brukar kunna va rätt cool i såna situationer men inte med han...okej jag spelar teater jäkligt bra, för han märkte inte av min nervositet! Det ena ledde till det andra....*host-host*... Sen var jag fast! Han kroka mig totalt! Jag minns att jag försökte värja mig så gott jag kunde, ville inte o bla bla... mitt inre hade storfight, ena halvan ville o den andra var logisk o ville inte!

Efter mycket strul med exet hit och dit, han hade det jobbigt som tusan, mina egna känslosvallningar och tveksamheter så belutade han sig för att lämna mig, inte lägg ner mer energi på oss. Han tyckte att han var värd någon som kunde stå för sina känslor, ville "mer" med honom, gå vidare tillsammans.

Jag sov inte ordentligt på 2 månader, jag åt inte...rasade i vikt, sov hos mamma o pappa när jag inte hade barnen. TRASIG är en underdrift. Jag hade förlorat mannen i mitt liv för att jag var velig!!!

Efter 2 månader började jag sakteliga INSE att jag förlorat honom o att det var dax att gå vidare! Festade som ett djur varannan helg. Träffade ett "plåster på såren", någon som klappade mig på huvudet, någon som sms:ade mig på dagarna, någon som kollade film med mig. En snäll människa som jag egentligen inte kände något för...men behövde i mitt liv! Vid ett tillfälle pratade jag med T (min nuvarande make), berättade att jag träffat nån.....

...det är nu det intressanta kommer! 4 dagar efter att jag berättat för T så ringer han mig, lite halvt onykter en fredagkväll. "Jag kan inte leva utan dig"..... golvet försvinner under mina fötter, jag kan inte tro att det är sant. Antar att han kanske insåg att han oxå skulle förlora mig! Vi bestämmer att vi ska ses dagen efter, vi pratar igenom allt som gnagt oss under vår dejting period. Jag visade mig aldrig tillsammans med T ifall någon skulle se, plåstret på såren killen däremot, han gick jag ut o åt med o.s.v. MEN DET VAR JU INTE FÖRRÄN DÅ JAG FÖRSTOD VAD JAG HÅLLT PÅ MED! Dessa "problem" ältades fram och tillbaka!

Den kvällen och natten kommer jag aldrig glömma, jag grät en hel natt! Mina påsar under ögonen var stora som ICA kassar....av lycka o lättnad, av hur trasig jag vart o hur nära det var att han försvann för gott.

Från den dagen har det varit jag och han! Han är verkligen mannen i mitt liv, ingen har någonsin fått mig att älska mig själv så pass mycket att jag orkat älska någon tillbaka så hårt. Han öppnade mina ögon för förutsättningslös kärlek....... HAN... T...

Så idag blev det ett låååångt inlägg dedikerat till min stora kärlek i livet!