Brrrrr....

Förkyld....i vanlig ordning efter en festhelg. Tänk att kroppen inte pallar en frostnatt.

Läste en artikel om en kvinna igår som köpt en alldeles ny barnvagn och var på väg ned för en trappa, då själva handtaget går sönder....barnet rasade ner för trappen, flög ur barnvagnen och fick ligga på observation under natten, dock så klarade barnet fallet bra. Det var värre för mamman som nu mådde jättedåligt för det här.

Det här fick mig o tänka på när min 3 veckor gamla son föll ur sin bilstol. Hade precis ammat honom, vi var och tittade på en innebandymatch. Jag la ned honom i sin bilstol för att förflytta mig några trappsteg ner, han var inte fastspänd för att jag "bara" skulle ner några trappsteg. Det här var en bilstol som man behövde trycka ner handtaget för att kunna vicka ner. På något konstigt sätt trycktes detta handtag ner och hela bilstolen vickade framåt.

Jag ser, något som jag tycker ser ut som en jacka komma svischande förbi mig.... till min stora fasa ser jag att det e mitt lilla knyte som flyger ur. Han landar med ansiktet rakt ner i betong golvet. En 3 veckors bebis har ju direkt inga reflexer att ta emot sig eftersom dom mer eller mindre är som små potatissäckar i början.

Jag kan inte andas, men sliter upp honom från golvet. Hela läktaren håller andan.... jag kan fortfarande inte andas utan bara springer uppåt i hallen. Min svåger har sett hela händelsen och kommer rusande emot mig, tar mitt lilla knyte...som vid det här laget börjat gråta (det tog nämligen en stund). Jag skakar och kan knappt stå upp...det svartnar för ögonen och så brister jag ut i nåt jordskreds panik-gråt! Pappan har precis åkt..jag ringer honom och hör hur han gör en handbromsvändning.

Vi kastar oss till sjukhuset. Vid mottagningen skäller jag ut alla, jag skriker och gapar om att jag tappat mitt barn o att jag måste få hjälp NU! En doktor kommer rusande och vi blir snabbt omhändertagna. Inne hos doktorn gör han några, som jag ser det, reflextester. Min son har vid det här laget lugnat sig, jag gråter oavbrutet och har en bild av fallet på näthinnan...oavbrutet!

Det visar sig att min bebis klarat fallet helt utan skador. Doktorn förklarar att barn klarar ganska så hårda fall, oftast sjunker (förklarar han) huvudet in en bit för att dom är så mjuka. Givetvis är detta något som blir normalt på en gång....

Doktorn säger med sin lugna röst att den som tagit mest skada av detta är nog Du mamma...

Den natten sov jag ingenting, jag låg o glodde på min bebis...skakade honom lite då och då...vet inte riktigt hur lång tid det egentligen tog att återhämta mig efter detta. Efter atrikeln jag läste igår tror jag inte att jag gjort det än, fast det är över sju år sedan!

Jag ryser än, och ser fortfarande "fallet".....

Förstår mamman i artikeln! BRRRRRR....