Fyrhjuling o cross i helgen!

Dåså... då har man haft helg, det blev en skön helg! En händelserik men skön!

Lilla sonen fick börja på sin efterlängtade ridning igår. Äntligen..... Efter en hel del snurrande på landsbygden hittade vi till slut till ridskolan. En personlig liten ridskola där det finns lagom många och lagom stora hästar.... det säger jag för att dessa djur ju faktiskt är rätt maffiga o känns gigantiska när man står bredvid.

Det roliga med lilla sonen är att han är livrädd för hundar... det sprang ungefär 9 hundar runt oss när vi kom till ridskolan. (Så idag har jag lite träningsverk efter att jag fick bära runt honom.) När det sedan kommer till detta gigantiska djur så kastar han sig hämningslöst upp på ryggen utan tvekan! Mamma var stolt som en tupp när sonen sedan spatserade runt på den där läskiga hästen, rädd men stolt :)

Senare på eftermiddagen var det dax att åka till svärmor o svärfar, lådsas-farmor o lådsas-farfar. Där finns miniatyr cross och miniatyr fyrhjuling... Dessa "åk" brukar få sota en hel del när alla är samlade. Brukar sluta med att de vuxna slåss med barnen för att få åka :)

Igår var ingen bra dag när det gäller "miniatyrisarna". Stora killen klarar detta galant på egen hand, men igår var tydligen styret på surhumör för det vek sig och storpojken for framåt. Han tål en hel del varför han i vanlig ordning reste sig, skakar av sig smutset och upp på den igen, trots en del blåmärken o skavanker. Den lilla vågade sig på fyrhjulingen om mamma satt bakpå. Jaa, han skratta så han kikna när mamma körde som finnar gör... :) snabbt och osäkert :)

För er som inte vet är detta ruggigt jobbigt i längden, därför blev det makens tur att sitta bakpå. Men av någon konstig anledning ska karlar alltid visa det små att "Näää...grabben, det här fixar du själv." Varpå den lilla ska visa sig duktig, gasar, tappar fattningen och drar rakt in i en stenstolpe efter att ha rumlat ner för en lång backe! Det enda jag hör är "AAAAAKKTAAAAAA", ett långt ifrån djupet av magen AKTA. Rösten tillhör maken. Sen hör jag ett PANG och den lilla sonens hjärtskärande vrål!

Kan säga såhär, Marion Jones-Gail Deevers-Ludmila-Maurice Greene-Mike Johnson..... kan alla känna sig besegrade på 100 meter igår. I panik såg jag nog mer eller mindre ut som gråbens ärkerivaler när jag spinna ner för backen.
Där satt maken o trösta, jag slet tag i hans arm o skicka i väg han, detta kan jag nog inte försvara med mer än att jag var skräckslagen, och när jag är skräckslagen så blir jag förbannad! Samtidigt tyckte jag att han var en idiot som släppte iväg honom själv med tanke på att han aldrig suttit på en sådan förut!

Nåväl...HUUUUUUH...... Det lät värre än vad det var, en liten smäll på knät var den enda skadan. Och en liten smäll på lilla självförtroendet kanske. Sen att mamma skaka i en halvtimme efteråt och satt o tänkte på vad som KUNDE ha hänt hör till nåt typiskt för mammor...

Slutet gott, allting gott!